Orsaker · Testet
Säkerhetstestet som utlöste olyckan
Olyckan inträffade under ett test som i sig var rimligt — men som genomfördes på ett farligt sätt. Här förklarar vi vad testet skulle göra, varför det var riskabelt och hur teknik och mänskliga beslut samverkade.
Vad testet skulle undersöka
Ett kärnkraftverk behöver hela tiden el för att driva sina kylpumpar — även när det självt inte producerar någon el. Om den yttre elförsörjningen plötsligt försvinner måste reservkraft (dieselgeneratorer) starta. Men det tar nästan en minut innan de ger full effekt.
Frågan testet skulle besvara var: kan en turbin som snurrar ner efter ett strömavbrott leverera tillräckligt med el för att driva kylpumparna under de där sekunderna innan reservkraften är igång? Det var i grunden en viktig och rimlig säkerhetsfråga.
Testet handlade om att kontrollera ett skyddssystem — hur reaktorn skulle klara ett tillfälligt strömbortfall. Det var alltså inte ett experiment med själva kärnreaktionen.
Varför testet gjordes just då
Testet skulle egentligen ha genomförts redan när reaktorn togs i drift, men hade aldrig blivit klart. Det planerades nu i samband med en avställning för underhåll. Tidspress, planering och en känsla av att det ”bara” var ett rutinprov bidrog till att man fortsatte även när förutsättningarna blev dåliga.
Varför det blev riskabelt
Flera saker gick fel samtidigt. Testet sköts upp i många timmar, vilket gjorde att det till slut genomfördes av ett arbetspass som inte hade förberetts för det. Effekten sänktes dessutom mer än planerat och hamnade på en mycket låg nivå, där reaktorn av typen RBMK är som mest instabil.
För att över huvud taget kunna fortsätta drog operatörerna ut nästan alla styrstavar — reaktorns viktigaste broms. Därmed fanns nästan inga säkerhetsmarginaler kvar.
Vilka säkerhetssystem som var bortkopplade
För att kunna genomföra testet hade man kopplat bort eller åsidosatt flera skydd. Bland annat var nödkylsystemet (ECCS) urkopplat, och automatiska skydd som annars skulle ha stoppat reaktorn vid farliga värden var satta ur spel eller förbikopplade för att testet inte skulle avbrytas.
- Mycket låg effekt — reaktorns mest instabila läge.
- Nästan alla styrstavar utdragna.
- Nödkylsystemet urkopplat.
- Flera automatiska skydd förbikopplade.
Var och en av dessa hade kanske gått att hantera. Tillsammans skapade de ett tillstånd utan marginaler.
När teknik och människa samverkade
Det är frestande att leta efter en enda skyldig, men det ger en felaktig bild. Operatörerna fattade beslut som var olämpliga — men de kände inte till reaktorns farligaste egenskaper, eftersom information om kända brister hade hemlighållits. När de till slut tryckte på nödstoppet AZ-5 utlöste reaktorns konstruktionsfel en effektökning i stället för ett stopp.
Med andra ord: mänskliga felbeslut förde reaktorn till kanten, men det var konstruktionen som tog steget över.
Direkt efter olyckan lade Sovjetunionen mest skuld på personalen. Senare utredningar, bland annat från IAEA, betonade tydligare reaktorns designbrister och den bristande säkerhetskulturen. Idag ses orsaken som en kombination av båda.